hur underbart är det inte att åka till staden, där fötterna fryser till is,
att köpa ett par skor som emelie sedan berättar dagen efter är ute på halvapriset-rean,
fyller på hugos med underbara vänner, goda shots och de shots jojjo inte pallar att dricka?
och hur underbart är det inte, när ens vänner pushar en till att trycka i sig ett maxmål med en nypiercad tunga,
när man dessutom då lyckades?

hur mycket kommer jag inte att sakna staden där mina vänner ringer för att berätta hur bäst de är,
och oavsett vad man säger så får man ta och erkänna att de är bäst när de har fixat biljetter till amsterdam?
att varje natt gå förbi i detta iskalla land, gå förbi hans fönster bara för att se om han är vaken.

hur mycket kommer jag inte envisas om, hur underbara mina vänner är, när de alltid ställer upp och bjuder på hysteriska skrattanfall till jag-tänker-inte-sluta-vara-sur på dig tillfällen, hur de alltid ska envisas om att ibland kanske man också kan ha fel, även när det gäller saker för den goda sakens skull?

..och hur mycket kommer jag inte sakna att höra din röst när du säger att jag får komma till dig,
hur dumt jag än vet att det är, och hur korkad man känner sig, ändå känner hur lycklig man blev efter stunden?






ae, tamefan ni är guldvärda! <3

nu ska jag hem, är det mitt hem? JA, mitt lugn, min underbara säng (jag kommer nästan sakna denna obekväma soffa.) mitt underbara lilla skabbiga studentrum, och min lathet.

och när jag kommer tillbaks, då kör vi igen! tusen gånger om och om igen.
för det är vad vi är bra på, vi är så jävla bra på att göra saker som egentligen är så sinnessjuka,
men så jävla underbara. som får mig att skratta - mina nya vänner jag hittat, tack för er. Ni är one of a kind så att säga. Helt lovley!

Tack speciellt till de som gjorde mitt lov till ett helt händelserikt, galet och oförglömligt lov;
Jojjo W <3 - Lembke - Tony - Micke - Victor - Kim - Emelie - Elvira och självklart min käraste mor.
Vänner kommer, vänner går. Men de här är verkligen superduper, I cant let you gooo.



Festa åt mig nu, gör en massa galenskaper. Men gör ingenting jag inte hade gjort hjärtana små.
Nu ska jag gå ut, gråta en skvätt (ja, ärligt talat, för att det är så grymt jobbigt att åka) gå förbi den plats,
där en stor del av mig finns, gå förbi och känna hur glad jag är för det lilla som ges.
Att känna hur tacksam man är för den tid som funnits, och getts, än att åka ledsen, ångra och tänkt:
- Varför gick jag inte dit en gång till? :)

Hoppas alla har haft det lika underbart som jag. Loveyou all!
Där din skatt är - kommer också ditt hjärta att vara.