nu ska det beskrivas en liten skit vid namn corinne, som miniatyr, hm ja. det kan ju återstå och se hur spännande det blir. som riktigt liten tjej så var jag otroligt social, inte alls sådär som alla andra barn, tex. första gången jag var på dagis stod jag inte vid mammas ben och kollade på de andra barnen lite blygt, utan redan då hoppade jag in i vad som det nu lektes med. jag var inte heller särskilt flickig utav mig, utan mer den lite mer pojkflickiga, jag gillade inte att klä mig i rosa och rött iaf jag inte var på JUST det humöret.

det roliga är att i varje inspelat videoband som finns så hör man någon prata i bakgrunden, och det är jag, för tydligen så kunde jag ha pratat omkull lyktstolpar mer eller mindre. men det är väl bra, eller? ; )



bilden visar corinne i sin bästa ålder, då jag var tyst visste mamma att jag hade något hyss på gång, t.ex. som när jag färglade hela toaletten med blå tandkräm, eller som när mamma skulle bädda ner mig och hittade en död fågel som jag bäddat ner (för att jag förmodligen tyckte jättesynd om den och tyckte den skulle sova hos mig).

när jag blev lite äldre blev jag en typisk ridtjej, hängde i stallet var och varannan dag, käkade panpizzor, nudlar och mockade hästskit ungefär. min syster och hennes kompisar var tom grymmare än så, för de hade som nöje att hoppa från stora ensilage balar rakt ner i gödselstacken, hur mysigt??!
mitt liv var i prinicip hästar, hästar och åter hästar. min favorit var en häst vid namn fandango som jag tävlade DM på kort innan jag avslutade min karriär som hästtjej och påbörjade den nya som killtjusare och försök till skolans värsting.





så det var nog en kortfattad förklaring om hur jag var när jag var mindre, alltså en pratglad, social hästnörd!